Note to self: När orken tryter – sänk bommen

Publicerat den Uppdaterat den

Träningsvääärk i bukmuskulaturen, herrejävlar det var längesen, har jag maskat de senaste ridlektionerna eller vad…? Nej, det kan jag väl inte påstå, men jag antar att jag både medvetet och omedvetet jobbade mer med sitsen igår än annars, eftersom jag red en häst som är känslig i munnen.

När man blir för hård i hand så kastar hon med huvudet, se. Lite som jag när jag känner mig pressad, kanske…? Fast mentalt då.

Pressad var dock ingenting jag blev på onsdagens praktik. Jag var hos en tränare som håller till i ett av stallen bredvid travskolan, eftersom travläraren har opererat ett finger och blir borta från jobbet några veckor. Det är en lugn trevlig tränare som inte har så många hästar, så han sa att det kanske inte skulle bli så mycket körning, men att jobba med hästar innefattar ju så mycket mer än körning/ridning, och jag som inte har egna hästar tycker det är nyttigt att få göra allt det andra när tillfälle ges också.

Så under de två praktiktimmarna fick jag fika med tränaren och hans två äldre kollegor, och smörja huvudlag och rykta häst. Det var alldeles utmärkt nivå för dagen.

Nytt ställe, nytt folk och nya hästar, plus att jag är något ur form mentalt efter ett par veckor med mycket i kalendern – det var faktiskt rätt skönt att sitta och smörja läder. Klart det är roligare att köra, men det kräver också ett annat mentalt fokus, och hade lätt kunnat resultera i små missar och stor frustration.

Som igår på ridlektionen. Jag hade Flisan, den andra största hästen, en som jag trivs med men som kräver mycket drivning och mjuk, följsam hand. Det där första klarar jag väl någotsånär, men mjuk följsam hand är inte min paradgren direkt.

Vi jobbade med böjning på volt, mest i trav men vi galopperade mot slutet också. Då började nog både jag och Flisan bli trötta, så jag blev hård i handen och Flisan kastade med huvudet och slutade galoppera där på volten i tid och otid (mest otid). Ridlärarens instruktioner och tips om hur denna mjuka, följsamma hand skulle åstadkommas svarade jag med ett tjurigt ”jamen det går ju inte/jag gör ju det/jag kan ju inte” och Flisan fick väl sig en grinig kommentar eller två också…

Det är ingenting jag är stolt över kanske, men är väl ett tydligt tecken på att jag inte är på topp. Oftast klarar jag att hålla mig i läget så-gott-jag-kan-och-det-räcker-bra, även när jag inte uppnår önskat resultat, utan att bli på dåligt humör. Vilket i sig är skönt. Får väl se gårdagen som en påminnelse om att lägga ner bommen några pinnhål när jag märker att jag börjar sura ur.

Nåja. Jag tror att jag fattade hur ridläraren menade att jag skulle göra med handen i alla fall, att lätta genom att föra fram lillfingrarna typ, och sen ta tillbaka när det behövs. En liten men uppenbarligen viktig skillnad mot mitt vanliga hålla i-dra åt mig-sätt.

Sen måste jag ännu uppenbarare träna på att hålla händerna, öh, lodrätt. Vid datorn, där jag tillbringar typ mest tid, där håller jag händerna ganska platt, åtminstone om man jämför med hur man bör hålla dem till häst, och det är inte mycket av den där mjuka, följsamma handleden som går att utnyttja med handen i det läget inte.

Annonser

Snacks nypremiär på banan

Publicerat den Uppdaterat den

I lördags var det Snacks tur att åter inta tävlingsbanan, och det gjorde han väl med godkänt resultat. Ingen placering, men han tog sig i mål, han var inte sist, han hängde med fältet in i mål, och han galopperade inte. Duktig grabb.

Det gick också bra att lasta honom, tydligen, varken han eller Adino hade något att säga om den saken. Jag hade missuppfattat lite tider jag, så jag fick möta upp transporten efter vägen. Sen var han väl lite röjig i transporten under vägen, delvis säkert för att han stått och ryckt hö ur hönätet, och stått och gnuggat nosen mot väggen (han lämnade tydliga spår).

Rätt tittig när vi väl kom fram, så jag fick promenera lite med honom innan vi ställde in honom i boxen. Där var han väl inte heller helt lugn någon gång under hela dagen, men han rev i alla fall inga byggnader eller rymde eller så.

På Rättvikstravet fick alla hästar en chokladkaka i lördags. Tur för oss människor att hästarna inte får äta choklad.

Anette tog själv hand om uppvärmningen av den orsaken, annars hade jag fått göra det. Men jag tror nog jag hade avstått även om hon tyckt att det var okej, för jag har ju inte heller varit ute på en riktig tävlingsbana förut. Eller ja, kvalloppen förstås, men då var det ju på hemmaplan.

Men ja. Adino är tydligen mycket snabbare i starten än Snack, men Snack hängde som sagt med ända in i mål. Jag fick ta hand om nedvarvningen efteråt i alla fall, vilket funkade bra. Fast först var det lite svårt att få honom att trava igen, efter att jag bytt av Anette i sulkyn och skulle in på lilla banan innanför stora banan där loppen körs. Det har jag väl aldrig varit med om.

Mitt i nedvarvningen så kom det in ett gäng ekipage inför nästa lopp, och den cirkel där de kör runt för att bli kollade innan loppet ligger inuti lilla banan där på Rättvikstravet. Då blev jag kanske lite lätt nervös sådär, för jag kunde ju inte bryta deras procession ut på banan hursomhelst. Tack och lov var jag typ ensam på lilla banan, så jag gjorde ett par pyttevolter där utan att välta vare sig mig själv eller Snack, och sen hade lopphästarna kommit ut på storbanan igen och jag och Snack kunde ta sista varvet på kortbanan.

Efteråt märkte jag hur höger höft på Snack sjönk ner i skritten på samma sätt som Adinos alltid gör, och när vi ställt in honom i boxen och selade av märkte vi att han slagit upp ett sår på insidan av hasen, precis i kanten av gamaschen. Stackarn. Kanske var det därför han inte ville börja springa igen efter loppet, kanten på skyddet måste ju ha tryckt in i såret för varje steg.

Duschen var lite läskig (jag vet, Snack, på tävling vet man aldrig hur duscharna ser ut och ofta är de av klart enklare standard än vad du och jag är komfortabla med), men duschad blev han, och lastning gick utan problem.

Så nu blir det väl några dagars vila, och sen på’t igen med träningen. Det är väl inga Ina Scot:ar eller Järvsöfaksar vi har ute på Romme, men nog borde det gå att få dem placerade vad det lider.

    1. Snack med diverse stänkskydd.

Och när körs loppet?

Publicerat den

Snack Launcher startar i Vinnare lopp 7 kl 13:22. Önska honom lycka till! Om vi nu ens får iväg honom till Rättvik. Han kanske hellre stannar hos Adino.

Ömhudade kusar

Publicerat den Uppdaterat den

Adino körde sitt första lopp på länge förra fredagen och började bra, men kroknade på slutet och gick sist i mål. Men han gick i alla fall i mål! Duktig grabb.

Tänkbar orsak till genomklappning: För mycket mjölksyra på grund av för kraftigt foder. Höet de får har tydligen väääldigt hög proteinhalt så de får redan minimalt med kraftfoder och dessutom en viss andel halm. Fast enligt en studie som jag hittade så spelar överskott av protein inte nån roll för travhästar. Fast eftersom han bajsar grönt och halvlöst (vsg för info) så kanske det blir nån störning på vägen i alla fall.

Hursomhelst, jag är liksom glad att han tog sig i mål över huvud taget, jag. Utan galopp och sånt.

Imorgon är det Snacks tur att visa framhovarna, också i Rättvik. Då ska jag vara med också.

Men okej Snack då, som blir utom sig bara Adino råkar vara utom synhåll, hur tog han det när Adino åkte iväg på tävling? Jo han hade haft högljudd separationsångest, stackarn. Adino själv trivdes bara fint ihop med Anettes egen häst i transporten. Jojo.

Bella, min Bella

Bella är ju en bra häst, jag trivs på henne. Även om hon är väl snabb att dra slutsatser. ”Åh, ridläraren sa nåt, då är det nog dags att avsluta”. ”Åh, här galopperade vi sist, då gör jag det igen”. ”Åh, nu har jag fattat galopp som dom ville, nu saktar jag ner till trav igen”.

Men igår var hon i princip helt stilla med huvudet. Kanske en kombination av bra dag och att jag försökte tänka på att vara lite mjukare på handen.

Försöker också fortsätta tänka på min sits. Vi gjorde sidvärtsförflyttningar/skänkelvikning i både trav och galopp igår, och det är ju inte helt lätt att leda med yttertygeln samtidigt som jag inte får dra i yttertygeln, och sen flytta hästrackarn åt sidan med innerskänkel samtidigt som man ska driva med ytterskänkel och… ja nej jag vet inte, det gick ju några sekunder här och där i alla fall. Försökte tänka att vikten ska vara på fötter och bäcken, inte på röven. Och slappna av. Och vara stadig. Samtidigt. Jag tappade i alla fall inte stigbyglarna många gånger. Bara i galoppen. Som fucking vanligt.

Kallraseri

Bella är en fin ridhäst alltså men har ett sjujäkla humör i boxen när man ska borsta. Nafsar och viftar med hovarna och trampar runt. Adino är ju lika, så jag provade att gnida bort lort med händerna här och där på Bella för att se om hon liksom honom tolererade det bättre, och det det gjorde hon till viss del.

Jag avskyr ju när andra borstar håret på mig, eller överhuvudtaget petar och klämmer och skrapar och grejar, så jag förstår mycket väl att de beter sig på det här sättet. Är man känslig så är man, liksom. Däremot vore det intressant att ta reda på varför också.

Bella är frusen av sig och brukar få börja med täcke tidigt och dessutom ha täcke även i stallet under den kalla årstiden. Så jag frågade verksamhetsledare/ridlärare Lena om det möjligen kunde spela in? För när jag fryser blir jag öm i huden, känns nästan som blåmärken när man petar på den.

Kanske, sa Lena, och sa att en del hästar blir på väldigt dåligt humör när de fryser också. JA utbrast jag, det blir ju jag med! För när jag skrotar runt hemma till exempel och aldrig blir riktigt varm, då blir jag ju skitförbannad, sådär i största allmänhet.

Nu funderar jag i alla fall på om man kanske skulle rykta Adino och Bella med rykthandske av något slag istället. Och så måste jag komma ihåg att fråga om Adino är extra frusen sig också, för att se hur långt teorin om känslig hud och sambandet med köldpåverkan sträcker sig.

Men! När jag gned ganascherna på Bella lite försiktigt och förtroligt med knogarna efter rykten stod hon däremot alldeles lugnt och stilla och nästan blundade, så jag får anta att hon tyckte om det i alla fall.

I alla fall så har jag redan långt tidigare bestämt mig för att inte skälla på dem mer än absolut nödvändigt när de beter sig som ilskna tvååringar när jag ryktar dem. Jag vet ju hur det känns.

…skakar på huvud och hätta

Publicerat den Uppdaterat den

Jag glömde önska häst till ridlektion förra gången, och tänkte att jag skulle ha önskat Bella som jag inte ridit på evigheter och bara har nåt minne av att hon alltid stannade eller saktade av utan att jag godkänt den manövern, så det kunde ju vara spännande att prova henne igen. Telepatisk som jag är lyckades jag förmedla detta till ridläraren.

Nu är det som sagt ganska precis evigheter sen jag red henne sist, och sen dess har jag a) utvecklat skänkelmusklerna, samt b) betrotts med sporrar, så även om ridläraren tyckte jag gott kunde driva på lite mer emellanåt så stannade Bella nästan inte alls nån gång. Förutom när hon skulle klia sig på nosen och körde ner den mot framhoven. Eller när hon saktade av till trav när vi galopperade nästan varje gång efter halva tiden jag tänkt mig galoppera.

Men jag gillar Bella. Hon är en av de största hästarna på ridskolan så jag känner att jag når henne med hälarna, hon har en trav och en galopp som jag nästan klarar av att sitta ner i hela tiden, och hon kräver mjuk hand (hon har headshaking, finns många tänkbara förklaringar och i Bellas fall är det stress, hursomhelst har hon ett nät på mulen under lektion för att minska symptomen) vilket kanske inte passar mig som brukar sitta med två skruvstäd i armändarna om ingen säger till mig, men som ju är en utmaning i sig.

Sitsen, ja. Herreminje. Vilket jävla flaxande det är av mina stigbyglar. De trillar av hela tiden. För att jag inte lyckas med det där att komma ner i sadeln och ha stöd i stigbyglarna, utan oundvikligen drar fötterna uppåt-inåt (antar jag?). Så det är också en utmaning. Kan man ha blytungder i skorna…?

En annan häst som kanske inte nödvändigtvis har headshaking men som ändå rycker och härjar med huvudet innan han kommit igång ordentligt är Snack på travskolan. På praktiken i onsdags var vi ute och körde lite lugnare på slingan, och han var lite extra slängig från början, men när han fått jobba en stund så lugnade huvudet ner sig också. Kul att se dem jobba i uppförsbackar, då jävlar går det undan och nosen släpar nästan i backen, som de kör ner huvudet. Då jobbar de med ryggen, sa travläraren. Bra det.

Och ikväll startar Adino i riktigt lopp, Vinnare i Rättvik, lopp 11, start kl 21:55. Hoppas hoppas hoppas det går bra.

Och hörrni, ungdomarna på Travskolan Romme och deras ledare och ponnyer vann Ponnykampen i år – nationell tävling med kunskapstest, samarbetstest, lopp och utklädning. Vilka toppenungar va!

Först kvalet sen valet

Publicerat den Uppdaterat den

Det var alltså kvallopp för storhästarna i fredags, och i söndags var det val till riksdag, landsting och kommun. Och inför det senare hade jag kval, medan det inför kvalet gjordes val. Äh. Det gick i alla fall bra i kvalet – både Snack och Adino klarade tiden och får nu alltså tävla på riktigt!

Jag fick köra Adino på uppvärmningsvarven inne på banan, och då fick jag också dra på mig vita byxor minsann. Körsven som kör lopp ska alltid ha vita byxor (se Tävlingsreglemente §47), men om jag förstår reglementet rätt så behöver den som inte kör själva loppet inte heller ha just vita byxor. Men! Det ser ju tjusigare ut, särskilt som vi travskoleelever också fick låna jackor med Travskolans logga på ryggen. Hursomhelst kändes det väldans högtidligt och på riktigt med vita byxor.

Adino hade fått fasta skygglappar nu, för att han förhoppningsvis skulle bli lite piggare, och jag tyckte under uppvärmningen att han verkade mer framåt än vanligt. Han svarade direkt när jag höll in honom, men så fort jag lättade lite på tömmarna ökade han farten knappt utan att jag behövde vare sig smacka eller smälla med tömmarna. Under loppet sprang han utan huva, och tja, det verkar ju ha hjälpt eftersom han höll tiden.

Adino Rich med Mikael Persson i sulkyn.Sen fick jag hålla tömmen och ta av käkremmen efter loppet, och det är ett moment jag behöver öva på, kan jag konstatera. Adino stannade när jag försökte få av käkremshaken och hästarna ska egentligen fortsätta gå framåt då (av säkerhetsskäl antar jag; till och med lugna sävliga Adino blev lite hoppig när jag inte fick av käken på en gång, fastän det var han själv som stannat), men eftersom vi var två travskoleelever vid sidan av (den andra skulle ta över efter tävlingskusken Mikael Persson och köra under nedvarvningen) så kunde vi hjälpas åt.

Under loppet, liksom under provloppet för nån vecka sen, så använde Micke sidostången för att få Adino att gå rakare, eftersom han böjer sig lite åt vänster (nåt jag märkte även vid uppvärmningen; han tittade ganska mycket åt vänster, fast jag kanske mest trodde att det berodde på skygglapparna). Ett tips vi fick av Micke efteråt var att titta på leran som fastnat på bakhovarna. Går hästen rakt så är hovarna symmetriskt nedlortade, går den snett så hamnar leran därefter. Och mycket riktigt var Adinos bakhovar mer leriga på ena sidan.

Kanske är det att han har karprygg (ländryggen buktar uppåt) som gör att han går lite snett? Denna exteriöra avvikelse märks främst när han skrittar för då sjunker höger höft ner väldigt mycket. När han travar syns det knappt alls, och det är överhuvudtaget ingenting han har ont av (karprygg kan, men måste inte, vålla direkta problem enligt Hästsverige).

Snack Launcher med Anette Jansson i sulkyn.

Snack som galopperat i starten ett par gånger förut travade nu alldeles som han skulle. På provloppet hade vår travlärare, Anette (som körde både det här kvalloppet och de tidigare prov- och kvalloppen) lossat lite på käkremmen jämfört med förra kvalet, och det ändrade vi inte på. Om det nu berodde på det eller nåt annat som störde tidigare, så var han den här dagen ovanligt stilla med huvudet. Han brukar ju ruska och rycka med huvudet och det gjorde han nu också, men inte alls lika mycket.

I alla fall så hade Anette tagit med tårta till teorilektionen dagen efter för att fira. Jag har lite svårt att känna att jag har en del i bedriften, fastän jag vet att jag har det. För även om det är Anette som har lagt upp träningen och skött saker och ting mellan våra lektioner, så har ju vi elever ändå kört flera av hästarnas träningspass enligt den plan Anette lagt upp. Jag menar, vi kunde ju ha maskat, kört för fort, eller i största allmänhet bara larvat oss. Och med gemensamma krafter har vi fått de här rätt gamla grabbarna (9 och 11 år) tillbaka i tävlingsskick efter att de varit borta från tävlingsbanan i flera år. Duktiga vi.

(Gå gärna in på Travskolan Rommes facebooksida, där finns fler bilder.)

Sko, sko liten häst

Publicerat den

Eller ja. Sätta fast skor på de två stora hästarna på travskolan. De hade bägge lösa skor bak i lördags efter att de gått provlopp, vilket behövde fixas så snart som möjligt. ”Åh får jag hjälpa till?” frågade jag, ivrig som en unge på trolleriföreställning, och det fick jag!

Jag har ju gått tappskokurs för hundra år sen (2016, reds anm) och har de flesta verktyg som behövs (tack så mycket pappa!), men har inte haft tillfälle att pröva kunskaperna i skarpt läge än. Tur i oturen för mig då. Åtminstone en av storhästarna ska gå kvallopp på fredag och hovslagaren kommer inte förrän efter det, så skorna behövde sättas fast ordentligt innan dess. Helst innan de lossnade helt, förstås.

Så det blev en tur till Romme i söndags också. Inte helt lätt att få loss de gamla sömmarna eftersom vissa satt ganska djupt, men till sist så gick det. Anette visade först hur hon brukade göra, och det var ju bra med lite uppfriskning av kunskaperna innan jag fick göra själv. Och si, jag kom ihåg hur man gjorde.

Snack viftade väldigt våldsamt med ena hoven när jag skulle lyfta den, och efter tredje gången kom jag på att hade han inte slagit upp ett litet sår på kronan under provloppet dagen innan? Jomenvisst var det den hoven. Inte mycket att göra åt, mer än att hålla lite avstånd under själva upplyftandet och sen berömma när han faktiskt stod stilla.

Sånt där tycker jag alltid om när det händer, att jag kommer ihåg att tänka till lite när hästen beter sig som ett… ”arsle” tänkte jag säga men vi kan väl nöja oss med ”när hästen visar sitt missnöje å det livligaste”, och sen upptäcker en tämligen uppenbar orsak. Då är det så mycket lättare att acceptera beteendet, ifall man nu inte kan göra nåt särskilt åt det alltså.

Jag önskar att jag hade flera såna moments med mig själv också. ”Varför beter jag mig som ett arsle nu då? Åh, jag har haft två dagar med mycket att göra och oplanerade saker som hänt och som har stressat mig väldans mycket. Jamen dåså, cirkulera.”

Nå. Efter lite knep och knåp och med gemensamma krafter från oss människor så hade både Snack och Adino skor som satt fast på bakhovarna. Gött.

Måste säga att jag gillar själva fastnitandet av sömmarna. Det är en sån skön känsla när tången liksom knarrar ner sömänden i nästa läge; lite som att smälla bubbelplast eller… ehm, klicka ihop ett luftgevär.

På onsdag ska jag ha möte med Anette och handledare från Vuxenslussen för att köra igång praktik/arbetsträning på travskolan. Det ska bli kul. Få timmar i veckan till att börja med, så jag har tid att känna efter och inte överbelastar min ack så känsliga hjärna. Förhoppningsvis får jag mer användning av verktygen också – inte så jag hoppas att hästarna ska tappa skor till höger och vänster, men ja, tur i oturen för mig om jag får fler tillfällen att öva.