Hinderbana med sulky

Posted on

 

Igår på travskolan skulle vi köra en bana. Runda en kon och plocka upp en pisk ur densamma, köra mellan paruppställda koner i en båge, sätta ner pisken i en annan kon, köra längsmed en bom med hästen på ena sidan och ena hjulet på andra, och slutligen plocka upp en hjälm från en kon och köra ett varv kring en ring av bommar samt lägga tillbaka hjälmen igen. En nyttig övning som tydligen var rätt i nivå när det gäller utmaning för min del eftersom det var både svårt och kul.

Det var lurigt att både hålla koll på vart hästen gick och plocka upp pisken samtidigt, men det gick lättare när jag blev upplyst om att det gick utmärkt att stanna vid upplockandet. Varför jag nu inte tänkt mig annat än att pisken skulle plockas upp i farten, det vet jag inte. Men jag är ju bra på att lägga ribban lite för högt. Vilket i och för sig innebar att jag fick prova på att styra hästen med endast en hand. Det är ju knepigt nog att navigera en häst utan att kunna använda skänklarna och därmed utan att kunna få den att gå i sidled (för att inte tala om sulkyns totala oförmåga att rulla sidledes).

Jag körde Adino, och värmde upp med att växla tempo i skritten och att göra halter då och då, för att känna att han lyssnade, vilket han gjorde (även om han är lite väl seg i skritten). Det var bara vid ett tillfälle som han mest bara dansade på stället när jag försökte göra halt, och det var när Snack med kusk körde om. Tävlingsinstinkter, antar jag.

När jag senare sullade med tömmarna för att plocka upp pisk i farten, då gjorde han också precis det mina händer sa till honom. Även om det inte alls var vad jag tänkte att han (och mina händer) skulle göra. Mycket nyttigt, för i såna tillfällen blir jag också medveten om vad det är för signaler jag egentligen sänder ut.

Senare gjorde jag alltså regelrätt halt vid pisk-konen, och även vid hjälmkonen vid volten. Även nu gjorde Adino det jag sa till honom, med skillnaden att jag nu också hade för avsikt att göra som jag gjorde med tömmarna. Halt, med hjulet exakt i höjd med konen. Perfekt.

Volten där hjälmkonen fanns var inte så stor, och första varvet blev lite förvirrat eftersom jag nog försökte mig på den där omöjliga sidorörelsen med tömmarna, med följden att Adino inte visste om han skulle stanna eller gå fram. Resten av gångerna lyckades jag dock hitta sulkyns läge i förhållande till hästen och styra därefter. Det blev nästan som en vid bakdelsvändning. Med sulky.

Full trav i slalombanan omsider, nästan så jag sladdade tyckte jag. Där gällde det att hålla magmusklerna och fötterna i styr, annars hade jag väl dråsat av. Där tror jag förbaske mig inte att jag körde på en enda kon. Inte så mycket i alla fall.

Bommen vi skulle köra över med ena hjulet på utsidan, den var lurigare. Adino ville inte gå så nära som jag ville, vilket ledde till att jag styrde för mycket för länge, och vagnshjulet gick tvärs över bommen istället. Sen vill jag också skylla på att bommen därefter låg lite snett, men det går det ju också att anpassa sig till så jag gör väl inte det då.

En nyttig övning som tydligen var rätt i nivå när det gäller utmaning för min del eftersom det var både svårt och kul. När jag jobbar aktivt på det här sättet värker det dessutom mindre i de mer otränade musklerna i ryggen, hehe. Antingen rätar jag upp mig omedvetet när jag fokuserar, eller så spänner jag andra muskler i tillägg som avlastar, eller kanske en kombination. Framförallt var det en bra hjärnövning, för mig och säkert också för hästen. Och hjärnarbete gör det lättare att hålla fokus.

Ur form i sadeln

Posted on

Första ridlektionen efter ett tämligen inaktivt sportlov igår, en för mig ny häst, ömma lår efter sprutor i tisdags, samt en semiförkylning med nästanfeber – jag var med andra ord lite tveksam ifall nånting skulle fungera över huvud taget.

På det hela taget gick det väl bra. Typ. Vi behöver inte nämna att jag gick till fel stall först (Dixie stod ju där i våras…?) eller att jag först gick in i hökammaren när jag skulle till sadelkammaren. Dixie var också måttligt road av att bli borstad (tur grimskaftet är kort), och att bli tränsad var det inte tal om. En av de andra i ridgruppen räddade situationen genom att säga att jag kunde knäppa loss sidostycket istället eftersom Dixie är rädd om öronen. Sagt och gjort, tränset kom på. Jag försökte förklara för Dixie att på det här sättet blev det ju ännu mer joll med hennes öron än om hon stått stilla från början, men hästar brukar inte se logiken i sånt.

Tur att tiderna förändrats sen jag började rida som nioåring, och vi numer sitter upp med pall. Annars vetefan hur jag kommit upp. Jag har ändrat testosteronbehandling från att smörja på gel varje dag till att injektioner med ett par månaders mellanrum istället, och första sprutorna fick jag alltså i tisdags. En halv dos i vardera lårmuskel. Jag visste att det kunde kännas spänt ett par dagar efteråt, men jag kanske inte riktigt hade räknat med känslan av att ha gjort ungefär tretusenfyrtiotvå knäböj med hundraåttio kilo skivstång

Väl i sadeln märkte jag inte av låren nåt särskilt utan kunde koncentrera mig på att försöka komma ihåg sitsträningen innan sportlovet. Det gjorde jag, typ. Baksidan av låren – check. Axlarna och skulderbladen – check. Nederdelen av magen – check. Åtminstone några sekunder i taget.

Dixie verkar passa mig bättre än de hästar jag ridit förut, eller om det är jag som passar henne. Hon är inte så känslig i munnen så hon störs inte nämnvärt av mina tendenser att till hårda orörliga händer, men samtidigt fick jag komma ihåg att faktiskt ge henne stöd också. Lagom känslig i sidorna dock, så jag kunde rida utan sporrar och ändå hålla henne igång. Men höger galopp tyckte hon var lite extra jobbigt, och då blev det jobbigt för mig med. Jag är inte direkt fantastisk på att både sitta ner ordentligt i sadeln i galopp samtidigt som jag använder benen. Jag tappar stigbyglarna för att jag spänner ihop knäna, jag får kramp i vaderna när jag måste driva på, och tja. Det är väldigt mycket hej-kom-och-hjälp-mig. Men ett fullständigt varv galopp på högervolten blev det. Duktiga vi.

Dixies sadel är hård så idag har jag ont i röven. Eller om det är de två veckornas riduppehåll som är boven i dramat. Hursomhelst var det kul att få prova en ny häst utan att först behöva hitta precis hela min egen kropp, som det ju var första delen av förra terminen då jag inte hade ridit på länge. Det är liksom enklare att komma nånvart om man kan tänka på mer än att bara sitta kvar i sadeln.

Sitsträning

Posted on

Veckans ridlektion gick ut på sitsträning. Herrejösses vad jag behöver sitsträning.

I allmänhet behöver jag komma djupare ner i sadeln, räta upp mig, dra tillbaka axlarna, hålla handen stilla, armbågarna vid kroppen och slappna aaav. Busenkelt va. Sandro, hästen jag red den här torsdagen, borde jag ge lite mer tygel åt så han inte spänner emot så väldans, men eftersom han mestadels har ett rätt friskt tempo så tycker jag att jag måste hålla in honom rätt hårt hela tiden för att jag ska hinna med. Där blir det lite intressekonflikt, kan jag säga.

Nå. När det inte är så mycket annat att tänka på, som att ställa och böja och grejer, då är det ju lättare att tänka på sitsen. Och visst kände jag lite skillnad, delvis för att jag valde att ha lite längre stigläder än jag brukar, men också för att jag faktiskt hann med att tänka. Vi började i skritt, både lodrätt sits och lätt sits, sedan samma sak i trav plus lättridning. Att skumpa med i trav är svårt. Att skumpa med och samtidigt försöka få Sandro att gå i en lagom och gemytlig arbetstrav är svårare. Men lite bra gick det.

Sen var det galopp. Där har ju min stackars ridlärare fått tjata sedan urminnes tider att jag måste räta upp mig ordentligt, särskilt i själva fattningen. Så nu tänkte jag extra noga på det, och försökte sen fortsätta hålla tillbaka axlarna och sitta ner ordentligt. Samtidigt som jag försökte komma ihåg att ge Sandro lite lagom tygel och hålla händerna stilla. Det gick rätt bra, måste jag säga.

Ridning är ju en sån där sport där man alltid kan hitta nya muskler man aldrig provat använda förut. Nu märkte jag, när jag plötsligt lyckades sitta ner i galoppen utan att dunsa, utan att knipa knäskålarna blåa, att jag visst börjat använda musklerna på lårens baksidor. Som en bonus blev Sandros gång mer kontrollerad. Jag kommer ha världens träningsvärk på lördag förstås, men det var en nyttig insikt.

Slutsatsen av det hela är väl att jag verkligen borde pallra mig iväg till gymmet igen. Marklyft tränar både rygg och baksida lår, samtidigt som man måste jobba med magen för att inte paja nämnda rygg. Fast gymmet får väl vänta tills motivationen kommer tillbaka. Till dess får jag väl nöja mig med att jag är nåt på spåren med den här så kallade sitsen.

Finvär på travbana’

Posted on Updated on

Rubriken betyder alltså ”Finväder på travbanan” på härjedalska. Finvär i februari innebär dock alltsomoftast snöslask och lera, Rommetravet icke undantaget. Fast där vi körde, på en slinga utanför själva travbanan, var det mest det halvtinade översta snölagret som stänkte; själva leran lyckades vi inte köra upp ordentligt, tack och lov.

20170219-adinoIdag körde jag Adino, och han tycker att vattenpölar är lömska företeelser. Man kan aldrig så noga veta om de döljer några avgrundshål under den fredliga ytan. Tack vare lugn och trygg kusk (vad annars) nöjde han sig dock med att gå försiktigt genom dem när vi knatade runt rondellen utanför stallet i väntan på de andra.

Jag brukar ju ha rätt bra fokus under lektionerna, men visst seglar tankarna iväg då och då. Idag koncentrerade jag mig på att ha kontakt med Adino genom tömmarna hela tiden, hålla koll på dem som körde framför, inte halka efter men heller inte låta Adino köra huvudet ner i framförvarande vagn (ska man vara precis så var det en rockard; själv satt jag i sulky), hålla mig rakt bakom och inte slira runt på vägkanterna, samt hålla koll på omgivningen i händelse av passerande mördartraktorer och liknande.

Det gick överlag bra. Trots de tillfälliga tankeutflykterna. Däremot märkte jag i bilen hemöver, när liksom en bit av huvudet koncentrerade sig på att köra bil medan de flesta andra bitar lullade omkring nånstans i det blå, att det är mer mentalt ansträngande än vad jag ofta tror, det här att köra efter någon annan i samma spår varv efter varv. Det kanske är just det monotona, händelselösa, som får min hjärna att börja sysselsätta sig själv, och jag därför måste skärpa till mig extra mycket för att hålla fokus på det jag egentligen pysslar med.

Inget fel med övningen i sig. Uppenbarligen är det också en konst, att även vid enkla övningar vara mentalt närvarande och reflektera över det som pågår. Att fundera lite extra på hur hästen känns och beter sig, hur man egentligen sitter i sulkyn och vilka muskler man använder (och vilka man borde träna upp), känna in omgivningen, lära sig komma ihåg att se sig för när man korsar andra vägar, och så vidare.

Dagens framsteg måste ju vara att jag fixade selningen nästan helt utan hjälp! Även gamla ök kan lära sig… ja. Sela.

20170219-selar

Stalljour och konsten att våga fråga

Posted on

Terminens stalljour avklarad. Den förlöpte lugnt och enligt plan, även om det blev lite väl spännande när en av de livligare ponnyerna halkade på stallgången när hon skulle kuta ut. Sprallmajan undvek dock att skada både sig själv och andra. Men att det ska vara så himla bråttom jämt…! Ska jag säga, som alltid vill kunna allting på en gång. Nåt som bottnar i rädsla för att göra fel, antar jag.

20170211-stalljour

Att ha stalljour var en gång i tiden nåt jag inte alls såg fram emot. Förr trodde jag kanske att det berodde på att det finns roligare grejer att pyssla med en lördag än att mocka skit och sopa stallgång. Nu tror jag snarare att det har med osäkerhet att göra. Visst, det finns alltid en ansvarig på plats, men jag kan inte rutinerna. Åtminstone inte helt och hållet. Så när ungarna gick på ridskola så betalade jag glatt och villigt den extra avgiften för att slippa stalljouren.

Jag började själv rida i höstas, efter att ha haft praktik på Svedens Ponnyklubb på våren ifjol. Och nu kändes stalljour inte alls så himla farligt. Jag hade ju koll på de flesta hästarna, jag visste på ett ungefär vad som skulle göras och i vilken ordning en vanlig dag, och så vidare. Och när jag åtminstone kan grunderna i de uppgifter som ska göras så känner jag mig tryggare i att ta egna initiativ och att fråga om jag är osäker.

För några av de saker jag avskyr här i livet är:

  • att vara overksam
  • att inte kunna

samt

  • att göra fel.

Livsfarliga grejer, eller hur? Som tur är så är samtliga punkter enkelt åtgärdade. Om jag inte vill vara overksam – då frågar jag vad jag kan göra. Om jag inte kan – då frågar jag hur jag ska göra. Då eliminerar vi även sista punkten, eftersom det sällan blir fel så länge jag frågar när jag är osäker.

Då ska man i och för sig våga fråga också. Vilket ju i sig är att erkänna att man inte kan. Lite av ett moment 22, att jag helst vill kunna allt innan jag börjar lära mig. Men där börjar jag tack och lov lära mig att det inte är hela världen att inte kunna allt från början. Eller om det möjligen handlar om att det är värre att få höra att jag har gjort fel än att fråga från första början…? Förmodligen det senare.

Hursomhelst. Även om jag börjar våga fråga så återstår förstås obehaget som kommer av förändringar i vardagsrutinerna (de få jag har), inför att träffa och samarbeta med för mig främmande personer, och att inte vara den som har koll och styr upp arbetet. Jag har dokumenterade svårigheter att skifta fokus mellan olika arbetsuppgifter, så när det inte är jag som drar i trådarna blir det lite jobbigt. Vilket skapar stress, eftersom jag känner att jag upplevs som trög och ovillig (vilket möjligen är sant men bara för stunden).

Men jaja. Ett steg i taget. Våga fråga – check.

20170211-paco

Avspänd jo tjena

Posted on

Att använda sina muskler och att slappna av i dem, samtidigt. Det är väl det ridning går ut på. Lika enkelt som att massera sig själv på motsatt axel. Slappna av i ena axeln, spänn den andra.

”Enkelt”. För när man hittar muskelknutan och trycker ordentligt och samtidigt försöker slappna av så gott det går och man riktigt känner hur fibrerna glider isär och musklerna bara ”aaah” så säger det PLING och så är det några andra muskeljävlar som drar ihop sig i panik över den plötsliga frånvaron av spändhet.

Lite så var det för mig på Sandro igår. Sandro är en duktig häst, men drar på rätt bra ute på ridbanan och när jag tar hårdare grepp om tyglarna för att lugna ner herrn så sätter han emot. Förstås. Där bör ju jag då sitta ner ordentligt i sadeln, hålla händerna stilla, vara mjuk i handlederna, dra tillbaka axlarna och armbågarna, och liksom aaavspänt och följsamt få honom att ta det piano och ändå lita på att jag har koll.

Och visst funkade det. Nån sekund här och nån sekund där.

I övrigt var det mest krama åt med benen för att inte dunsa i sadeln, ta hårdare tag i tyglarna när han ökade farten för att jag kramade åt med skänklarna, driva framåt för att han saktade av när jag drog i tyglarna, och duns duns igen när jag gav efter på tygeln och försökte slappna av i sadeln.

Man ska liksom spänna hälften av muskelfibrerna och slappna av i hälften. Samtidigt.

Jag har inte riktigt fått grepp om det än.

”Har du nåt bra knep?” frågade jag en av ridlärarna. Hon skakade på huvudet med ett flin och sa ”Släpp stigbyglarna. Då kanske du åker av, i och för sig.” Men det har jag ju inte gjort på länge, så det kan ju vara dags snart.

Söndagsfokus på travet

Posted on

Lisa Lidehäll, som driver bloggen Bokstavsryttaren, gästbloggade på Hippson för ett tag sen. Där satte hon fingret på sånt jag själv funderat på under det senaste året.

Jag menar, hur går det ihop att jag, som kan hålla fokus på en grej i ungefär sju minuter (två minuter om jag måste lyssna på nån som pratar), som är fullständigt urlakad efter två heldagars utbildning, som knappt kommer mig för att diska, ändå fixar rid- och körlektioner? Koncentrera mig på förberedelser, sätta på utrustning på rätt sätt, och sen hålla fokus på mig själv och hästen i mellan en och två timmar, därefter ta hand om häst och utrustning innan hemfärd?

En del av svaret är att hästsport innebär rutiner. Så här gör man när man ryktar. I den här ordningen tar vi på träns och sadel. Efter ritt eller körning är det samma sak fast baklänges (ungefär). Hästens välbefinnande går före din bekvämlighet.

En annan del är att det är just hästar man pysslar med. Hästar pratar inte. Jag själv kan sitta knäpp tyst ihop med människor såvida jag inte blir tilltalad, och samtidigt känna mig obekväm som inte kommer på nåt att säga, alternativt oroar mig för att behöva säga nåt när jag helst vill sitta tyst och tänka. När jag är med hästarna småpratar jag nästan hela tiden med dem, kommenterar och frågar och gullar. Hästen fattar ju inte vad jag säger, och den kan inte svara så jag slipper oroa mig för att behöva utveckla resonemang som ”oj vad du var spånig i manen, har du rullat dig? mmm va härligt va”.

Å ena sidan är det lite lurigare att lista ut vad de tycker och tänker eftersom de inte kan snacka, men å andra sidan villar de inte bort en med massa motsägelsefulla svar som man måste tolka parallellt. De bryr sig inte om hur jag ser ut, hur jag pratar, hur jag står. Däremot måste jag vara tydlig med vad jag vill, annars lyssnar hästen inte, eller så blir den nervös.

Och när jag sitter i sulketten eller sadeln så kommunicerar jag med tömmar eller tyglar och skänklar, plus ljudkommandon, och det krävs inget socialt spel och demokratiska diskussioner för att gemensamt komma fram till åt vilket håll vi ska bege oss, utan jag säger ”hit” eller ”dit” och gör jag på rätt sätt och hästen är på rätt humör så blir det som jag vill. När man i övriga livet känner att kontrollen är minimal, så är det rätt skönt att känna att jag i alla fall kan hantera en snäll skolhäst i ett par timmar.

Helt klart är det nyttigt för mig, med hyfsat nyförvärvad ad(h)d-diagnos och utmattningssyndrom i bagaget, att gå på rid- och travskola. Träna på att hålla fokus, tänka på vad jag gör, känna att jag gör nåt bra, känna att jag lär mig saker och minns grejer. Sen är det klart att det är bra att vara medveten om sina svårigheter. Det har varit ett par lektioner då det har varit ren och skär lögn att få kroppen att göra det hjärnan vill, som om nån tillfälligt grävt av kablarna, och då gäller det att inse att det är jag som inte funkar, inte hästen som är tjurig. Jag menar, visst kan hästar ha dåliga dagar de med, men det är ju ändå jag som måste hantera problemet.

I eftermiddags gick det i alla fall bra. Batens och jag hängde på ekipaget framför på 800-metersbanan och jag försökte koncentrera mig på kontakten med hästens mun, hålla koll på hjulen vid bankanten, och spänna magmusklerna (eftersom både de och ryggmusklerna skulle behöva lite fler timmar på gymmet, hrrm). Och det funkade fint. Fast både jag och Batens egeeentligen ville köra lite fortare.

batens-5-februari