närvaro
Finvär på travbana’
Rubriken betyder alltså ”Finväder på travbanan” på härjedalska. Finvär i februari innebär dock alltsomoftast snöslask och lera, Rommetravet icke undantaget. Fast där vi körde, på en slinga utanför själva travbanan, var det mest det halvtinade översta snölagret som stänkte; själva leran lyckades vi inte köra upp ordentligt, tack och lov.
Idag körde jag Adino, och han tycker att vattenpölar är lömska företeelser. Man kan aldrig så noga veta om de döljer några avgrundshål under den fredliga ytan. Tack vare lugn och trygg kusk (vad annars) nöjde han sig dock med att gå försiktigt genom dem när vi knatade runt rondellen utanför stallet i väntan på de andra.
Jag brukar ju ha rätt bra fokus under lektionerna, men visst seglar tankarna iväg då och då. Idag koncentrerade jag mig på att ha kontakt med Adino genom tömmarna hela tiden, hålla koll på dem som körde framför, inte halka efter men heller inte låta Adino köra huvudet ner i framförvarande vagn (ska man vara precis så var det en rockard; själv satt jag i sulky), hålla mig rakt bakom och inte slira runt på vägkanterna, samt hålla koll på omgivningen i händelse av passerande mördartraktorer och liknande.
Det gick överlag bra. Trots de tillfälliga tankeutflykterna. Däremot märkte jag i bilen hemöver, när liksom en bit av huvudet koncentrerade sig på att köra bil medan de flesta andra bitar lullade omkring nånstans i det blå, att det är mer mentalt ansträngande än vad jag ofta tror, det här att köra efter någon annan i samma spår varv efter varv. Det kanske är just det monotona, händelselösa, som får min hjärna att börja sysselsätta sig själv, och jag därför måste skärpa till mig extra mycket för att hålla fokus på det jag egentligen pysslar med.
Inget fel med övningen i sig. Uppenbarligen är det också en konst, att även vid enkla övningar vara mentalt närvarande och reflektera över det som pågår. Att fundera lite extra på hur hästen känns och beter sig, hur man egentligen sitter i sulkyn och vilka muskler man använder (och vilka man borde träna upp), känna in omgivningen, lära sig komma ihåg att se sig för när man korsar andra vägar, och så vidare.
Dagens framsteg måste ju vara att jag fixade selningen nästan helt utan hjälp! Även gamla ök kan lära sig… ja. Sela.
Hovslag 